Det har ju varit en het diskusion kring potträning. Dom tycker att man ska börja potträna sina barn innan dom är ett år fyllda och att dom då ska vara blöjfria. Tänk vad smidigt det hade varit att ha blöjfria barn tidigt. Men för mig personligen har det aldrig funkat. Jag har satt mina barn på pottan när dom har kunnat börja sitta. Och jag har alltid tagit av dom blöjan en varm sommardag. Men att få mina barn att förstå, när dom inte ens kan gå, att dom ska gå på pottan när dom behöver eller säga till när dom behöver har inte funkat här så tidigt. Min sjuåring var helt underbar med att lära. Han fixade toaletten direkt utan olyckor:). MEN då var det ju det att när han kom till dagis så fick blöjan vara på. Altså är ju min slutsatts om man ska få barnen blöjfria är det ju bra om förskolan kör den linjen med. Och för mig har det aldrig funkat. ( mina barn har varit strax efter året när dom har börjat på dagis då jag har varit tvungen att gå tillbaka till jobbet. Dottern började ju lite senare. Men eftersom hon har bajsproblem rekomendera läkaren oss att inte potträna henne förrens det var över då hon kan bli rädd för pottan eftersom hon har ont när hon bajsar. Jag var likadan när jag var liten och jag var livrädd för att gå på toa eftersom man skulle vara blöjfri tidigt då så försökte min stackars mamma helt förtvivlat att få mig på toa. Men egentligen så kan det ju inte vara så lätt för förskolan att kunna fixa det med många barn att ta hand om heller så man kan ju inte anklaga dom för det så klart. Så min slutsatts blir = barn blir blöjfria när dom blir helt enkelt. 

Mina funderingar omkring barn kan vara mycket. Men jag är väldigt försiktig med att utrycka mig gentemot andras barn. Ibland får man ju vakta tungan. Mina barn är inte perfekta. Dom är precis som barn i allmänhet. Barn är barn. Men när det finns föräldrar som skiter i sina barn för att kolla på tv, sitta framför datan eller annat som gör att många barn är mycket ensamma under dagarna är för jävligt. Visst skriver jag detta inlägg under tiden mina barn är vakna. Dom leker just nu i rummet mittemot mig så jag har full koll på dom och det här inlägget tar mig max 5 min att skriva. Och det är bara just dom 5 minuterna jag lägger på datan under tiden dom är vakna.

I går gick jag och lade mig ganska så sent, senare än vanligt eftersom jag hade kollat på sagan om de två tornen. Klockan var vid 23:55. Älskling hade slumrat till på soffan. Helt plötsligt ringer telefonen. Min första tanke var ju att det hade hänt någon nånting. Men det var ett barn i 2 års åldern som vi känner som ringde. Mamman var i ett annat rum och detta barnet hade fått tag på hennes telefon. Och han lät hur pigg som helst. Vi vet att hon brukar lägga han sent MEN va gör ungen uppe klockan tolv på natten!?!. Sen sover dom båda till elva på dagen på helgerna. Vad är det för liv för ett sådant litet barn. Sen sitter hon spelar hela dagarna på datan. När vi var där och hälsade på hade hon telefonen fastklistrat i handen och gick runt och spelade. Hon tryckte på telefonen lite då och då. För jävligt enligt mig. Nu har folk reagerat och tycker synd om han för att mamman inte gör något med han på dagarna så då har hon fått förlängd tid för han på dagis utöver dom 15 timmarna man får när man är hemma. Så nu går han halva dagar månd-fre och så är han hos fosterfamilj va tredje helg. Jag har själv varit ensamstående med två små barn som det bara skiljde 15 månader emellan och det var tufft. Men jag hade min tid på kvällarna för jag lade dom i normal tid.